En performativ och vetenskapligt förankrad pedagogisk praktik, grundad i 30 år av konstnärligt arbete — från Santiago de Chile till det offentliga rummet i Göteborg.
"Kreativitet är en universell mänsklig rättighet — inte ett privilegium för de få." — FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Art. 27
Mi modo de pintar es reunir. Compro un cuadro ya hecho en una tienda de segunda mano —reapropiación, reutilización, resignificación— y sobre él decido, por resonancia cromática y de forma, qué rastros dejar vivos: unas cifras, un fragmento de edificación, una forma circular como luna llena. Cubrí el resto y pinté el lienzo de gris. Creé cuatro zonas —los cuatro puntos cardinales— que, siendo del mismo universo, están en conflicto.
Un niño se detuvo y preguntó qué hacía. No lo sé, respondí —y era verdad—, ¿qué ves tú? le pregunté, y él dijo: una catedral. Y en esa palabra apareció una paleta cromática que yo aún no era capaz de ver.
No fue humildad. Fue una operación: bajar la autoridad del que sabe, para que la obra apareciera por la boca del otro.
Mitt sätt att måla är att återsamla. Jag köper en redan målad tavla på en secondhandbutik — återtagande, återbruk, ny betydelse — och på den avgör jag, genom resonans i färg och form, vilka spår jag låter leva vidare: några siffror, ett fragment av en byggnad, en cirkelform som en fullmåne. Jag täckte resten och målade duken grå. Jag skapade fyra fält — de fyra väderstrecken — som, fastän de hör till samma universum, står i konflikt.
Ett barn stannade och frågade vad jag gjorde. Jag vet inte, svarade jag — och det var sant — vad ser du? frågade jag, och det sa: en katedral. Och i det ordet framträdde en färgskala jag ännu inte kunnat se.
Det var inte ödmjukhet. Det var ett grepp: att sänka expertens auktoritet, så att verket kunde träda fram genom den andres mun.
Otro día vino un vecino embriagado —vivo en el mismo barrio—. Hizo la misma pregunta del niño. Lo invité a conversar, y volvió una hora después con una litografía que guardaba entre sus cosas, no suya. La miramos juntos. Sus ojos se llenaron de lágrimas: recordó a su madre, su infancia. Una profunda conversación sobre lo abstracto, los sueños y la vida, entre un artista y un vecino embriagado.
Ahí entendí: el dispositivo no era mi cuadro. Era la pregunta. Portátil. Capaz de posarse sobre cualquier objeto y hacer que algo, oculto, acontezca.
En annan dag kom en berusad granne — jag bor i samma kvarter. Han ställde barnets fråga. Jag bjöd in honom till samtal, och han kom tillbaka en timme senare med en litografi som han förvarade bland sina saker — inte gjord av honom själv. Vi såg på den tillsammans. Hans ögon fylldes av tårar: han mindes sin mor, sin barndom. Ett djupt samtal om det abstrakta, om drömmarna och om livet, mellan en konstnär och en berusad granne.
Där förstod jag: apparaten var inte min målning. Det var frågan. Bärbar. Kapabel att lägga sig över vilket föremål som helst och låta något dolt ske.
No es hacer una obra ni participar en ella: la obra sirve como portal que permite la entrada al encuentro con el presente. Y es en ese vacío donde aparece —se devela— una narrativa que el sistema declara inexistente o irrelevante.
A esta práctica la nombré, en mi maestría, del Acontecer —del latín contingere, casi tocar-juntos—, para alejarme de las narrativas anglosajonas (Performance, Happening) y volver a mi raíz latina. Es una interrupción radical del ahora, contra eso que Byung-Chul Han* llama catastrófico: la repetición continuada de lo mismo. La Docência de Carbono es el cuerpo epistemológico que crece sobre esa misma ontología.
El niño y el hombre, siendo carbono puro, aconteciendo conmigo.
Det är varken att göra ett verk eller att delta i det: verket tjänar som en portal som ger tillträde till mötet med nuet. Och det är i det tomrummet som en berättelse framträder — avslöjas — som systemet förklarar obefintlig eller irrelevant.
Denna praktik kallade jag, i min master, el Acontecer — av latinets contingere, nästan att vidröra-tillsammans — för att fjärma mig från de anglosaxiska begreppen (Performance, Happening) och återvända till min latinska rot. Det är ett radikalt avbrott i nuet, mot det som Byung-Chul Han* kallar katastrofalt: den ständiga upprepningen av det samma. Docência de Carbono är den epistemologiska kropp som växer ur samma ontologi.
Barnet och mannen, rent kol, i ett acontecer med mig.
Hay un arte que se vende porque es legible: bello, decorativo, sin resto, apto para la pared de cualquiera y para el algoritmo. No lo desprecio. Pero es neutro: no implica al que mira.
Yo tomo eso mismo —lo que hace vendible lo decorativo— y lo niego. Hago de la fricción el tema. No produzco valor para que se reciba (axiodosis); pongo el valor en acto, entre varios, mientras ocurre (axiopóiesis). Uno se consume; el otro acontece.
Y esto no es solo estético. El sistema fabrica islas: la individualidad como estandarte venerado. Producir presencia compartida es, a la vez, un acto político —contra la atomización— y espiritual —contra la soledad—. En la presencia, no son dos cosas.
Det finns en konst som säljer för att den är läsbar: vacker, dekorativ, utan rest, redo för vems vägg som helst och för algoritmen. Jag föraktar den inte. Men den är neutral: den angår inte den som ser.
Jag tar just det — det som gör det dekorativa säljbart — och nekar det. Jag gör friktionen till ämnet. Jag producerar inte värde för att tas emot (axiodosis); jag sätter värdet i handling, tillsammans, medan det sker (axiopóiesis). Det ena konsumeras; det andra acontecerar.
Och detta är inte bara estetik. Systemet tillverkar öar: individualiteten som en dyrkad fana. Att skapa delad närvaro är på en gång en politisk handling — mot atomiseringen — och en andlig — mot ensamheten. I närvaron är de inte två ting.
A mis veinte años estaba casi graduándome de actor y director teatral, pero con una mirada y un hacer profundamente críticos contra el Arte y su formato: problematizando la escena, la institución, la herencia cultural de occidente. Eran tiempos de gran efervescencia —la dictadura militar había «formalmente» «terminado»— y yo andaba por radios, periódicos estudiantiles, espacios nuevos. Definirme como poeta me pareció justo, pero postulando otra versión: un poeta que no escribe para ser publicado, sino para materializar versos en el espacio público. De ahí nació mi seudónimo, Pedro Madre, buscando una narrativa fuera del sistema literario.
El panadero es la metáfora que mejor retrata mi tarea: quien desde el polvo —la harina— da forma, y esa forma entra en el cuerpo del otro. Mi pan no se amasa para ser tasado, sino para ofrecerse al otro, que como yo necesita nutrientes para existir. La humildad guarda la raíz del humus, la tierra: nada se crea desde lo alto.
Vid tjugo var jag nära att ta examen som skådespelare och teaterregissör, men med en blick och ett görande djupt kritiska mot Konsten och dess format: jag problematiserade scenen, institutionen, västerlandets kulturarv. Det var en tid av jäsning — militärdiktaturen hade «formellt» «tagit slut» — och jag rörde mig i radio, studenttidningar, nya rum. Att kalla mig poet kändes rätt, men i en annan version: en poet som inte skriver för att publiceras, utan för att materialisera verser i det offentliga rummet. Därifrån föddes min pseudonym, Pedro Madre, i sökandet efter en berättelse utanför det litterära systemet.
Bagaren är den metafor som bäst tecknar min uppgift: den som ur mjölet ger form, och den formen går in i den andres kropp. Mitt bröd knådas inte för att prissättas, utan för att räckas den andre, som liksom jag behöver näring för att finnas. Ödmjukheten bär roten i humus, jorden: ingenting skapas uppifrån.
Un cuidado, para no traicionarme: si para entrar hiciera falta saber —conocer la referencia, la teoría, el griego—, habría fracasado. El niño no sabía quién era Grotowski, y por eso funcionó. La palabra que abre no es un concepto: son tres sílabas. ¿Qué ves tú?
Lo griego es andamio, no edificio. Sirve para nombrar lo que ocurre, jamás para que ocurra. En la plaza, guardo la pregunta desnuda.
En varsamhet, för att inte förråda mig själv: om det krävde kunskap för att komma in — att känna referensen, teorin, grekiskan — hade jag misslyckats. Barnet visste inte vem Grotowski var, och just därför fungerade det. Ordet som öppnar är inte ett begrepp: det är tre stavelser. Vad ser du?
Grekiskan är byggnadsställning, inte byggnad. Den tjänar till att namnge det som sker, aldrig till att få det att ske. På torget behåller jag den nakna frågan.
Född 1970 i Santiago de Chile. Utbildad vid DRAN — Escuela de Arte Dramático, en teaterhögskola som verkade i direkt opposition mot militärregimen. Där förstod han tidigt att det offentliga rummet aldrig är neutralt: det är en plats för möten, minne och möjligheter.
Åren 1991–97 turnerade han med Teatro Por Chile (TXCH) genom nio av landets tolv regioner — till gymnasieskolor, universitet och bortglömda förorter. Det var i Valdivia, efter en surrealistisk gatuföreställning utan manus i en fattig förort, som två barn kom springande och ropade: "¡Mamá, ellos son de verdad!" — Mamma, de är verkliga. Den stunden bar han sedan som ett riktmärke: konsten skapar broar mellan alla mänskliga varelser, oavsett bakgrund.
Hans konstnärliga genealogi kommer inte från teatern eller bildkonsten — utan från poesin. Kollektivet C.A.D.A. (Chile, 1979), vars fem medlemmar inkluderade poeter och en sociolog, skapade aktioner och plats-specifika installationer utan copyright under diktaturen, så att deras budskap stannade hos folket. Las Yeguas del Apocalipsis — Pedro Lemebel och Francisco Casas — gav honom en av de starkaste estetiska upplevelserna i hans liv. Ur denna genealogi formulerade han 1997, i Havana, sitt första manifest: "Texten är pretexten och poesin behöver återkallas. Ingen representation."
År 2003 migrerade han till Sverige. Det fjärde språket — svenska — tvingade honom bort från det texttunga dramat och in i kroppen, det performativa, mellanrummen. Ur den friktionen och inspirerad av Eleonoras insikt — "Det enda sättet att förändra frustrationen är att skapa sin egen plats" — föddes plattformen PAIAP. Dess namn rymmer en neologism: Acontecer — från latinets contingere — händelsen som inte är ett epifenomen utan, som Ricoeur formulerar det, "den kreativa akt från vilken förändringen uppstår."
Konstnären Anders Hulqvist sammanfattade hans praktik i tre ord: Närheten · Nuet · Kroppen. Dessa speglar de tre begrepp som Naranjo kopplar till autenticitet — Ágape · Philia · Eros — och de tre grundpelare som bär hela ©de Carbono: Colaboración · Coraje · Creatividad.
| Tjänst | Pris (exkl. moms) | Anmärkning |
|---|---|---|
| 1 lektion (60 min, max 35 deltagare) | 5 000 kr | Enl. KLYS miniminivå |
| 2 lektioner samma dag | 6 500 kr | Inkl. förberedelse & reflektion |
| 3 lektioner samma dag | 7 500 kr | Inkl. dokumentation |
| 4 lektioner / heldag | 9 000 kr | Inkl. dokumentation & uppföljning |
| Storsamling (>35 elever) | 8 500 kr | Enl. KLYS minimum |
| Terminspaket (10 sessioner) | 45 000 kr | 4 500 kr/session — rabatterat |
| Årskontrakt (30 sessioner) | 120 000 kr | 4 000 kr/session — långsiktig |
| Moms 25% tillkommer. Resa & logi faktureras separat. | ||
| Tjänst | Pris (exkl. moms) | Anmärkning |
|---|---|---|
| Föreläsning upp till 15 min | 3 400 kr | Enl. KLYS minimum |
| Föreläsning upp till 2 timmar | 8 500 kr | Enl. KLYS minimum |
| Varje ytterligare timme | 1 130 kr/tim | Enl. KLYS |
| Halvdagsworkshop (3 tim) | 12 000 kr | Inkl. material & dokumentation |
| Heldagsworkshop (6 tim) | 18 000 kr | Inkl. material & dokumentation |
| Handledningspaket (10 sessioner) | 85 000 kr | 8 500 kr/session |
| Konsult-/expertarvode | 1 200 kr/tim | Enl. KRO miniminivå |
| Moms 25% tillkommer. Kan finansieras via skolans kompetensutvecklingsbudget eller studieförbund. | ||
| Tjänst | Pris (exkl. moms) | Anmärkning |
|---|---|---|
| Konstnärlig ledning / regi | 1 200 kr/tim | Enl. KRO: min. 950 kr/tim |
| Dagsarvode konstnärlig ledning | 8 500 kr/dag | Baserat på 7 tim |
| Produktion / projektledning | 1 100 kr/tim | Inkl. planering & samordning |
| Kuratorisk insats | 1 200 kr/tim | Konceptutveckling & genomförande |
| Performativ intervention | Offert | Beroende på skala, plats, team |
| Residens (2–4 veckor) | Offert | Inkl. konstnärlig plan & dokumentation |
| Projektarvode (helhetsleverans) | Offert | Min. 40% av budget enl. KRO |
| Moms 6% (scenkonst/framträdande). Kan finansieras via Kulturrådet, EU Creative Europe, kommunala projektmedel. | ||
| Tjänst | Pris (exkl. moms) | Anmärkning |
|---|---|---|
| Privatlektioner spanska/portugisiska | 650 kr/tim | 1 person |
| Gruppundervisning (2–6 pers) | 900 kr/tim | Per grupp |
| Företagsanpassad kurs | 1 100 kr/tim | Skräddarsytt: språk + affärskultur |
| Terminspaket privat (15 lektioner) | 8 500 kr | Ca 567 kr/lektion |
| Interkulturell konsultation (EU-Mercosur) | 1 200 kr/tim | Affärskultur, förhandling, kontext |
| Halvdag: kulturkompetens Latinamerika | 12 000 kr | Workshop för team/ledningsgrupp |
| Studiecirkel via studieförbund | Enligt avtal | ABF, Folkuniversitetet, Sensus m.fl. |
| Moms 25% tillkommer. | ||
Skolor, förskolor, kulturinstitutioner, kommuner och enskilda konstnärer är välkomna att höra av sig för samarbeten, workshops och kuratoriska projekt.